28. november 2018

EN SYNTESE MELLEM ORNITOLOGI, POLITIRAPPORT OG JURIDISK FORSVARSSKRIFT, SKREVET I TØJLET BEGEJSTRING


Cigaren her malede jeg til brug i min Rk-beskrivelse af gråsejleren fra Bisbjär - og brugte den ikke. Det er simpelthen enormt svært ikke at male andet end det, man kan stå 100% inde for. Så snart et øje er malet, kalder det på en øjenmaske - som jeg intet belæg har, for at male. Var halen egentlig præcis samme farve som ryggen? Tjah. Svært at sige. Derfor blev beskrivelsen ledsaget af feltskitserne, og sådan ender det meget ofte.

Noget af det aller sjoveste man kan opleve som fuglekigger, er nok at opdage en sjælden fugl. Men det er et tveægget sværd. For at kunne indgå i de officielle, ornitologiske annaler skal fuglen beskrives - i Danmark til DOF's sjældenhedsudvalg, SU, i Sverige til det svenske modstykke RK, eller, hvis det er en sjældenhed af mere lokal karakter, til Rrk

Man kan selvfølgelig have held i held, som sidst jeg opdagede en sjældenhed i Danmark (det var en halsbåndstroldand i Farum Sø, 25.12.2015). Da var det første som skete, at den blev gennemfotograferet af adskillige twitchere. Så kan man, pyha, slappe af, for når folk skal have deres årsart godkendt, ryger nogle af billederne alligevel stensikkert til SU.  
 At dette er noget som sparer en for dages slid kan jeg bevidne, for jeg har netop beskrevet årets foreløbig tre bedste fund: Gråsejler til Rk samt savisanger og pomeransfugl til Rrk. Forskellen er ens, det er samme formular, som skal udfyldes og samme slid. 

Selvom gråsejleren blev set af rigtig mange, og der blev fotograferet på livet løs. synes jeg den fortjente en beskrivelse. De to andre blev aldrig fotograferet, den ene end ikke set - pomeransfuglen var en hørt, overtrækkende (prøv lige at beskrive dét. Jeg har lige gjort det, og det er svært!) -  og savisangeren var der simpelthen ingen, som gad at se, selvom der var minimum 10 fuglekiggere indenfor de nærmeste 500 meters radius. 

Jeg tænkte, at der måske var nogen, som ville synes det var meget interessant, at læse sådan en SU-beskrivelse/raritetsrapport. Det er jo en slags litteratur, som oftest forbliver mellem forfatteren og et bedømmelsesudvalg, men hvor forfatteren gør sig al mulig umage. Der er næsten tale om en form for syntese mellem ornitologi, politirapport og juridisk forsvarsskrift, skrevet i en begejstring - for den enormt gode historie, man selv synes det er - som man samtidig forsøger, at tøjle.

Derfor kommer her min rapport til Rrk under Skånes rapportkommité omhandlende savisanger i Skanør i maj i år:

 

Raritetsrapport

Art (och ev. rasbestämning)

Vassångare

Antal
1
Ålder Kön Observerad från
2018-05-03 10:40:00
Observerad till
2018-05-03 10:40:00
därav sågs den väl
ca 20 sek i alt
Lokalnamn
Kärleksstigen, Falsterbonäset, Sk
Landskap
Skåne
Regional rapportkommitté (Rrk)
Skåne
Biotopbeskrivning
trädgårder och busksnår ut till öppen strandäng. Fågeln satt i lågt snår, ca 2x15 m, av Rosa rugosa.
Obsavstånd (m)
5
Flyghöjd (m)
-
Handkikare
10x42 Swarovski
Tubkikare
-
Väder- och ljusförhållandenKlart, soligt. Medljus, men fågeln i först i helskugga, sedan halvskugga.

Författare

Rapportör
Carl Christian Tofte
Adress
Härnestadsvägen 127
Postort
296 91 Åhus
Telefonnummer
0705229726
E-post
ctofte@hotmail.com
Erfarenhet av denna och liknande arter
jag har stor erfarenhet med vasssångare, gräshoppsångare, flodsångare och träsksångare. Har fältobsad dom vid många tilfällen i Norden, Centraleuropa och sistnämda även i Kina. Stor erfarenhet med liknande tättingar i övrigt, aktuellt i detta sammanhanget inte minst näktergal, som är e av de fåglar jag SER mest i min trädgård sommartid.
Aktiv antal år
25

Fyndbeskrivning

Kortfattat om händelseförlopp (uppträdande, förhållande till andra arter, hur försvann den etc.)
Går på Kärleksstigen. Ur ögonrkroken ser jag en rörelse i bottnen av ett snår. Lyfter kikaren och får se en helbrun sångare med kort ögonbryn, som sitter med sidan till. Undre stjärttäckare mycket långa, så att hela stjärtpartiet danner en lång trekant, Fågeln rör sig ut i halvskugga och ses nu snett ovanifrån med bröstet till. Ses tills då fri av störande vegetation men rör sig nu mot baksidan av snåret och försvinner. Vill inte flusha av hänsyn till evt twitchers, och ser inte fågeln igen.
Sällskapade med följande fåglar
-
Storlek och hur denna bestämts
Storleksbedömning kan vara svår på avstånd, men denna fågel var så nära, att storleksbedömning ger mening: jag skulde säga som en svarthätta med lång stjärt och mindre än t.ex. näktergal.
Rörelse och flyktsätt
Efter den rörelsen som gjorde, att jag fick syn på den, satt den bara stilla som visad på bifogade fältskiss (nedan tv.). De tiotal centimeter den sedan rörde sig, gick den på marken. Sen frös den igen, med horisontal kroppshållning, lite hukad och fortfarande med lätt höjd stjärt, och enda rörelsen var, att vända lite på huvudet. Inga vingflaxninger, sjärtspridningar, -vipp o.dyl. Min tur var, att den satt med fritt insyn de två omgångar den satt stilla. Rörde sig sedan bak ut i snåret, längs marken.
Läten
-
Förväxlingsrisk förekommer teoretiskt med följande arter
Framst flodsångare, men så absolut även näktergal, sydnäktergal, cettisångare samt busk-, kärr. trast- och rörsångare (m.fl.). Om man skuldeha en total blackout, kunde förväxling med gärdsmyg komma i fråga.
Dessa arter kunde uteslutas på grund av
Fågeln sågs först med sidan till och då sågs det för släktet Locustella så karakteristiska trekantiga stjärtparti: Hela partiet långt och trekantigt. Även om näktergalar och Acrocephalussångare med flera är snarlika, utesluter detta käntecken alla dessa och insnävrer möjligheterna til en art av Locustella-släktet. Sättet att röra sig understryker ytterligare bestämmningen till Locustella: Går på marken, fryser och hukar med horisontell kroppshållning. Det hade varit skönt att se den vita ytterfana på den yttre handpenna, men så snart jag såg bara hela kroppsformen, visste jag, att det var en Locustella, och, då den saknade fläcker, närmare vass- eller flodsångare, så jag försökte asap. avgöra om den hade fläcker på bröstet. Att den inte hade detta fick jag se, när den sedan flyttade på sig och vände bröstet till. Avsaknad av strecker på bröstet, samt den mörka, bruna färgen på hela översidan fastslog att det var vassångare. Nu var det tyvärr bara omöjligt att se teckningen på undre stjärttäckarna.
Kortfattat om vad rasbestämningen grundades på
-
Kortfattat om vad åldersbestämningen grundades på
-
Kortfattat om vad könsbestämningen grundades på
-
Bestämningen skedde
efter en stunds observation 
Utförlig beskrivning (dräkt, proportioner, silhuett, mått för fångade ex. etc.)
Till själva händelseförloppet skulde jag vilja tillfoga, att jag efter säker bestämmning sprang bort till den gruppen av skådare, som stod några hundrade meter söderut och letade rödstrupig sångare (som i övrigt inte sågs denna dagen). Stor var min häpnad, ty när de förstod, att vad jag hade hittat inte var den rödstrupiga utan en vassångare, då såg man deras besvikelse tydligt målad i deras ansikten. Alla resignerade och återvände till att betrakta sitt slånbuskage. Därför är jag glad, att rk ber om beskrivning, för att hitta vassångare rastande i en rosenbuske är absolut ingen vardaglig händelse och jag betrakter det som ett av de bästa fynd jag har gjort till dato.

FORM OCH PROPORTIONER
Storleken anslår jag til ca som svarthätta, fast med längre stjärt. Kroppen välproportionerad, kompakt, med brett bröst och med lång, i spetsen avrundad stjärt. Övre stjärttäckare långa, även dessa med rundad spets. Undre stjärttäckare mycket långa; nådde nästan spetsan av stjärtfjedrarna, och mycket fylliga, så att hela bakpartiet framstod trekantigt sett från sidan. Vingarna med böjd framkant, fint sluttande om kroppen. Näbben ganska fin. Fötter sågs inte.

DRÄCKT
Ôversida: ensfärgad mörk, djup brun (påminnande om, men mörkare än rörsågare), var jag uppfatter flodsångare som ljusare och mer oliventonad. Fläcker eller streck saknades.

Undersida: Bröst och kroppssidor nästan så mörkt bruna som översidan. Inga streck eller markeringar, vilket även gällde bröstet. Även undre stjärttäckare mörka, men om färgen skulde hava varit fastställd skulde jag hava gjort detta som det första, medan fågeln sågs från sidan. nuancen på dessa fastställdes inte.

Huvud: Hjässan av samma mörka färg som resten av översidan, vilket även gällde huvudets sidor. Mörkare ögonstreck. Kort, ljust och ganska tydligt ögobrynsstreck till bak om ögat. Strupen vitaktig och tilsammans med ögonbrynet den ljusaste del av dräckten, som sågs.
Näbben spiss och rätt kort, mörk, dock på inre delen av undernäbben ljus (i fältskissen står "vist en lille, gul markering ved næbvig"). Ansiktsuttrycket argt, ögat mörkt, med en liten vit "tåra" under.

Bifogade filer

Filtyp Filnamn
image/png
savisanger feltskitse.png 


15. november 2018

RECONSTRUCTING THE HIAWATHA IMPACT


Reconstruction painting of the Hiawatha impact, watercolour on paper. Carl Christian Tofte 2016

Following the publication by Kurt H. Kjær et al. of their discovery of an asteroid impact crater in northern Greenland - an area now covered by the Hiawatha Glacier* - I have one secret less to keep. I now have the opportunity to reveal some details about the synergetic process it was to work closely together with the team of researchers in an effort to reconstruct the impact event.

An asteroid impact has never been observed, and visualizing it, which became my task, was by no means easy! Just putting a pencil to the paper rose lots of questions. 

First and foremost the scene of the event had to be determined - and what wast the picture supposed to show? A free brainstorm resulted in the following: The asteroid with a tail of fire through the atmosphere with smaller offshoots drawing trails of light - the latter, not least over Cape York, where the big iron meteorite now adorning the yard of the Geological Museum in Copenhagen was found. This same meteorite may well be a fragment of the very Hiawatha Asteroid, thus suggesting a plausible course of the asteroid, coming towards Inglefieldland from the southwest.
 
The working hypothesis (the confirmation of which will need further field research) was that the impact event occurred 12.000 years ago. By then, the Inland Ice covered not only Greenland but a large portion of the Baffin Bay, as well. It was also thicker and thus without nunatks. A ground level view from somewhere out in the Baffin Bay was suggested. In that way both Cape York and the face of the ice shelf towering over the sea would be visible. But then again, this would give a minimum distance of several hundred kilometers from the viewpoint to the point of impact. Next question; How large would the explosion caused by a heavenly iron body with a diameter of ca 1 km be? The answer is a fire ball with a 20 km diameter (or maybe rather half a fire ball). In other words an explosion covering the entire atmosphere, but not very big seen from several hundred kilometers distance. Accordingly, I had to move the viewpoint much closer, discarding Cape York, which was no big loss - 12000 years ago that area would in any case have been unrecognizable, covered as it was by several kilometers of ice.
We ended up with a scene showing an even, wind swept ice surface.

The next problem was the offshoots. First I was told that these would fly ahead of the asteroid because they were smaller and, supposedly, had less friction with the atmosphere. Fortunately this was corrected - the opposite is the case. I pictured these offshoots as occuring in outer space, entering the atmosphere as a swarm, as seen below:


Early sketch. Here the offshoots enter in all sorts of directions - this is all wrong!
All wrong! The offshoots occur only after the asteroid enters the atmosphere, and further they will radiate from the "tail" of the asteroid. To show any offshoots at all I would have to draw the impact explosion at a stage prior to being fully devolved. An explosion covering the entire height of the atmosphere would "swallow" any offshoot - only a ball of light would be visible. Or rather would theoretically be visible. My research included watching quite many films of nuclear explosions. The actual experience of watching the impact, would most likely be a total "white out" of blinding light. Thus the naturalistic approach would be a white sheet of paper, but as this is rather boring, I settled for painting what you would see, given that you would actually be able to see anything.
With all this in place, I drew the picture below.


Next step. Here the impact explosion is drawn in pencil in lateral view at a stage prior to being fully developed. The diameter of the explosion is here around 5 km.
I tried painting the pencil drawing, adding some clouds - but these totally dwarf the explosion! They are much too big, resulting in a William Blake-like scene of apocalyptic serenity!

One from the research team pointed out, that if this is a lateral view, all of the offshoots should be below the asteroids tail. Now it became necessary to make a really simple sketch of what was actually happening, as seen below:
Simple sketch of an asteroid, offshoots and their area of ground impact.
 Now, at least I, and supposedly several researchers, knew a lot more than we did by the time of the initial brainstorm. I was now ready for the final painting. To twist the scene from apocalyptic serenity towards pure apocalypse, it was suggested, that the ball of fire was replaced by a cone of debris being torn out of the face of the earth. Further, the scene was switched from day to night and the clouds were scaled down and thrown towards the horizon. The result can be seen in media all over the world, going viral as being painted by a mr. Carl Toft - godspeed to you, Carl Toft.

Yours,

Carl Christian Tofte



*A large impact crater beneath Hiawatha Glacier in northwest Greenland, Kurt H. Kjær. Nicolaj K. Larsen et al. Science Advances, 14 Nov 2018: Vol. 4, no. 11

7. november 2018

NOLL KEJSARBUK, MEN... BLEK TORNSEGLARE - JAAA! BLEK TORNSEGLARE!














Fältskiss från Havgårdssjön, detalj.


Då jag i dag ändå skulde från København till Pulken kändes det upplagd, att köra en sväng om Havgårdssjön, där en kejsarörn hade setts de två förutgående dagar. När jag anlände till området fick jag snart syn på en grupp fågelskådare, som stod och spanade. Jag höll naturligtvis in och frågade chans. Ingen kejsare där. Då detta ställe var välbevakad beslöt jag köra vidare för att spana från Bisbjär, men då jag inte är på något larmsystem utväxlade jag innan dess telefonnummer med en av skådarne, så vi kunde meddela varandra. Jag fortsatte till Bisbjär. Inga skådare fanns på plats, och jag slog mig ner i skogskanten med utsikt mot nord.

Jag hade inte suttit länge innan jag över Havgårdssjön fick syn på något, som omedelbart såg ut som en liten falk. Efter några sekunder insåg jag till min överraskning, att det inte alls var en falk, utan en seglare. Det konstiga var blott, att vingslagen var annorlunda än tornseglarens; långsamare och mer falklika, liksom lite slöa, något som fick fågeln verka större än tornseglare. Vingarna var dessutom aningens trubbigare och dräckten klart ljusare än hos systerarten. Kroppen var mellanbrun, vingarnas ovansida visade emellanåt tydlig kontrast mellan mörkare täckare och yttre handpennor och blekt gråbruna inre handpennor och armpennor. Det omedelbara falkinntrycket understöddes av en tydlig kontrast i ansiktet – ljus undertill och mörk ovan på, så klart en effekt av stor, vit strupfläck. Undervingerna sågs inte särskild väl,

Fågeln sågs under ca en minut (ca 10:48 – 10:49) flygande från Havgårdssjön mot nord, varpå den tappades över ett ruckelhus utmed järnvägen. Obsavståndet har varit först 800 m, sedan upp mot ca 1,5 km. Jag var inte i tvivel om artbestämmningen, som var på plats efter ca 10 sekunder, nämligen blek tornseglare.

Strax efter att jag hade tappat bort fågeln ringde jag och meddelade dom jag hade utväxlat telefonnummer med, varpå jag skissade fågeln medan jag ännu hade den i friskt minne. Även färgarna gick det att fasthålla - jag hade akvarellfärgarna med mig, och ett par vattedroppar, som låg kvar på et löv, fick duga som “doppa”.

Som tur var återfann mina skådarkollegor fågeln inom kort, strax nord om Havgårdssjön. Jag körde bort till dom, och de följande timmor var fågeln inom synhåll på ner till väl en 3-400 m håll i både med- och motljus. Här uppmärksammade en af skådarna mig på två känntecken, som jag inte kände till. Det första var vingställningen, som sedd rakt fram- eller bakifrån under glid faktiskt är identisk med lärkfalkens tillsvarande, nämligen sänkt arm och uppböjd hand; något som ytterligare förklarade mitt omedelbara falkinntryck. Detta hade vi rik möjlighet till att studera. Det andra känntecknet var en svak kontrast mellan ljusare övergump och mörkare rygg, något som jag faktiskt tyckte mig se redan från Bisbjär, men inte skissade, då jag tog det för en ljuseffekt. Under den uppvisningen som fågeln bjöd på gavs rikligt tillfälla att se hur vingteckningen tok sig ut under olika belysningar. Vid vissa tillfällen var kontrasten mellan svart/mörk framkant på vingarna och stort ljust vingpanel så stark, att tanken föll på tärnmås. Även den stora, vita strupfläcken sågs fint..

Jag lämnade lokalen 13:17, glad över att min förmaning till mig själv om at vara uppmärksam och inte deppa och låta fåglar gå i sopsäcken ut av lathet, faktiskt i dag bar frukt.

Fältskiss från Bisbjär

Fältskiss frpn Havgårdssjön


21. august 2018

SENSOMMERSENSATIONER








Stillehavslom, grenen, 16-08-2018


Og jeg valgte, at blive hjemme i dag. Vinden var uregerlig - de nærmere vindmøller viste sydøstenvind, dem på Linderødsåsen viste nordvest. Jeg havde i tankerne, at køre til Friseboda, for at se på træk, men p.g.a. den ubestemmelige vindretning valgte jeg i stedet at arbejde.

Men selvfølgelig holder jeg øje. Jeg sidder en stund på terrassen, og pludselig, ved ærteblomsterne, materialiseres et syn - Macroglossum stellatarum - Duehale!
Det er en stund, som man tager vare på. Man ser og ser - ved, at den snart er væk.
Det er muligvis den sjældneste sommerfugl, som jeg har registreret i haven, en observation, som lægger sig til andre fantastiske arter, som har vist sig her; f.eks. iris, sørgekåbe, sagittata og venosata


Duehale, Härnestadsvägen 127, 21. aug. 2018




I dag har jeg talt præcis 100 traner i Pulken. Her er stadig tørt, men jeg skal sige, at jeg endnu ikke har været nede i syd-Pulken. Jeg tænker, at jeg ved mere i morgen. Til gengæld vil jeg gerne dele min seneste, store fugleoplevelse, stillehavslom på Grenen. Her følger min dagbog fra sidste torsdag:



16.08.2018
Så i går aftes er jeg inde og tjekke DOF-basen. Det var første gang efter flere dages travlhed, og hvad ser jeg?

Der har ligget en stillehavslom ved Grenen siden 13. august.

Stillehavslom er vigtig af flere grunde. For det første har jeg aldrig set den før, for det andet er det en art, som jeg tror, at vi kommer til at se mere til i fremtiden, og for det tredie er stillehavslom endda en art, som er set ved selveste Ålakusten, min hjemmelokalitet.

Selvom jeg forsøger at skyde det fra mig, så inficerer den fugl min hjerne i en sådan grad, at jeg den følgende morgen vågner ti minutter i fire. Jeg har noget arbejde, jeg skal aflevere, så jeg kører direkte på arbejde og får det færdigt. Kl 05:40 er jeg klar, og springer ind i bilen. Kursen er sat, Skagen.
Jeg når den første færge.

Klokken 11:57 er jeg på plads på Grenen, og klar til at gå i krig med havet ud for Sønderstrand.
Når man ankommer til et hav, fuldt af fugle, virker det uoverskueligt. Det ændrer sig efter et par timer. Man får en fornemmelse af, hvor de forskellige arter kan forventes, man lærer, at nogle retninger giver indsyn på langs af dønningerne, mens et kig på tværs af havets malende bølgekværn kun giver korte glimt af de fugle, som ligger aller nærmest.

Efter min ankomst går der ikke så lang tid, før jeg flytter mig op til Bunkeren. Her sidder bl.a. to fuglekiggere, som har set stillehavslommen samme morgen. Desværre blev den skræmt af to kitesurfere, som fik den til at svømme til havs.
Fandens!

Og timerne går. En almindelig kjove, lys fase med de lange halefjer intakte, kommer nær nok på, til at være dagens første bud på reel underholdning. Storkjover er her også; én har endda held til at snappe en lang fisk ud af gabet på en svartbag. Hundreder af suler fisker i revet, men jeg holder ikke rigtig øje med alle disse tildragelser - min opmærksomhed er rettet mod havoverfladen, hvor både rød- og sortstrubet lom under tiden dukker op.

Folk kommer og går. Efterhånden som det lider mod aften, går de fleste, og ved halv femtiden er vi kun to tilbage; min makker er faktisk ved at pakke sammen.
Netop da opdager jeg, langt ude, en sortstrubet lom sammen med en "Sortstrubet lom-type", som bare mangler den hvide lårplet. Den virker desuden mindre, men er det "optical size illusion", et synsbedrag? Denne fugl viser på intet tidspunkt hvid lårplet. Jeg stirrer og stirrer, og er sådan set sikker på, at dette er stillehavslommen - det kan bare ikke verificeres, og detteher ser ud til, at kunne blive noget som vil nage mig til evighed. Hvor er de voksne? Jeg har virkelig brug for hjælp.

Heldigvis begynder folk nu at ankomme. Lommen er nu væk igen, men jeg leder alle på sporet af det sted, hvor jeg så den sidst.

Pludselig dukker et gult hår op over klitten. Det er Stine Aastrup, og glad bliver jeg. Det er ikke for at forklejne mine medobservatører, men Stines værd i felten kender jeg. Jeg sætter hende ind i situationen, og hun spejder med.

Vi kan desværre bare ikke genfinde lommen, men efter en stund siger Stine: "Jeg prøver lige, at kigge et andet sted, end alle jer andre". Efter at have udtrykt denne tanke rejser hun sig, og kigger mod syd.

"Carl Christian! - se lige her!", råber hun. "Prøv at se, denneher lom - den har hvidt hele vejen op ad halsen, og så har den den dér lille hvide kind!" Jeg iler til, og kigger i hendes teleskop. Det er stillehavslommen!
Min lettelse ved at se Stine ankomme var ikke ubegrundet - hun har genfundet stillehavslommen, simpelthen fordi hun foretog et bevidst, klogt valg. Og den ligger helt tæt på land - en kæmpe lettelse for mig, og et fedt, fedt studieobjekt. Man kan se nok så mange billeder af en fugl, men dét, at se den i levende live, giver så utrolig meget mere.

1. august 2018

SOMMERFUGLE





Ja, dette er altså en slags hveps. Den har jeg heller ikke set før, men den er da et flot supplement til havens bestand af biulv og almindelig sandhveps.

Hvis varmen ikke har været godt for andet, så lader det da i al fald til, at stor- og især lille kålsommerfugl har haft noget ud af det, for aldrig har jeg da set så mange af dem. Det er i det hele taget et lidt sært år på sommerfuglefronten her i Pulken. Jeg har set to nye randøjearter i haven, skovrandøje og den som på svensk hedder svingelgräsfjäril - Lasiommata megera. Iris har jeg derimod ikke set i år, og papilionaria, som ellers plejer at være talrig, er også totalt fraværende.

Til gengæld har gammaugle været helt utrolig talrig - i flokkevis, kunne man sige - sværmende omkring ærteblomsterne på terrassen. Nye natsommerfugle er også kommet til. En mistænkt Fuliginosa slap desværre fra mig, før den kunne verificeres. Til gengæld lykkedes det endelig, at få set ziczac, og så har jeg en stribe fotos af andre arter, som skal bestemmes. Den jeg er mindst glad for, er nok en ny art melmøl. "Den store flotte" har jeg jo set her før, og denne kan vi så passende kalde  "den lille flotte" - i modsætning til "den lille grimme", som er så almindelig i københavn.

Ellers er det varmen, som gør størst indtryk. I dag 33° C i Ronneby, da jeg hentede pigerne kl 16. I Härnestad holdt det sig på moderate 28°C kl 13.

26. juli 2018

VILDSVIN OG MADDIKEKASKADER













Sorte ådselgravere på vildsvin. Härnestadsvägen i dag.




Bilen har været på værksted. Det er altid tidsskrævende, for det involverer langvarig venten på bussen og vandringer op og ned ad Härnestadsvägen. Det gode ved det er, at netop disse påtvungne ophold på steder, som jeg plejer at fare forbi i bilen, altid giver nogle værdifulde naturoplevelser. I morges ventede jeg således ca. en time på Nyponvägen, hvor jeg hørte grønspætte og havde fine obs af topmejse samt ikke mindst af en skovsanger, som er en art, der har det med at synke i jorden efter sin sangperiode.Vandringen fra Yngsjö og hjem langs Härnestadsvägen bidrog med det tredie bynkefuglepar i år i Pulken-Yngsjön-Egesidereservatet - samt en konstatering af, at også rødrygget tornskade har ynglet med succes i år. Dertil så jeg et bil-logo ligge og blinke i vejkanten. Jeg sparkede til det for at få det vendt. Nissan. Det tænkte jeg ikke yderligere over.

Først på aftenen måtte jeg så til det igen. Jeg vandrede ad Härnestadsvägen mod busholdepladsen i Yngsjö, og da jeg nåede Nissan-logoet lugtede jeg lig. Det måtte undersøges, og en smal sti i det høje græs ledte mig snart til et trafikdræbt vildsvin. Nu kunne jeg lægge to og to sammen, og koble det til de sorte bremsespor på vejen.

Da jeg endnu senere endelig var tilbage med bilen spurgte jeg børnene, om de ville se det døde vildsvin. De var straks fyr og flamme, og Solveig, Ingeborg, Vigulf og jeg drog på togt. Snart var vi ved dyret. Nu fik jeg lejlighed til at se nærmere på liget, mens Ingeborg og Solveig filmede og fotograferede. Stanken var nærved ulidelig, efter en lang, hed solskinsdag, men børnene var bandsatte på at dokumentere og observere. Da jeg nu alligevel måtte stå og vente rettede jeg kikkerten mod grisen, hvilket jeg ikke havde gjort tidligere i dag. Liget myldrede af liv! Maddiker stod som vulkanudbrud ud af alle sår og kropsåbninger. Der var en maddikecrowdsurfing i gang, som jeg ikke kan forklare. Ovenpå svinet, gennem den stride pels, kravlede store, sorte biller med orangerøde følehornsspidser og et haleparti, som stak langt ud bag dækvingerne - hovsa! det var da noget jeg kunne genkende fra forårets opgave for "Verdens Skove"!  Vel hjemme igen kiggede jeg på mine fotos fra arbejdsprocessen - det var sorte ådselgravere, jeg havde set!

Netop dette er noget af det bedste ved mit arbejde. Jeg er tvunget til at researche på både det ene og det andet. Af og til også noget, som jeg aldrig inden har skænket opmærksomhed. Når jeg så pludselig møder det i virkeligheden, har jeg allerede en oplevelsesramme på plads, som gør, at jeg er i stand til at se hvor fantastisk det som udspiller sig, rent faktisk er. Det er lige præcis dét som gør, at jeg nu har den største lyst til at vende tilbage til den døde gris i morgen for at se, om jeg kan finde flere spændende arter. En "ligrøver" f.eks. Hvem vil ikke gerne se sådan en?



Detalje fra plakaten "Kadaverfauna", udført for Verdens Skove i foråret 2018. Her ses sort ådselgraver sammen med sommerfuglene iris og det hvide c.



21. juli 2018

GENSYN MED MYRELØVEN

Det er så varmt. Jeg arbejder fra tidlig morgen til henad middag. Om eftermiddagen er vi på stranden, og det vil i år sige Friseboda. Først var det mig, som ville derhen for at se på lommer, nu er det børnene som er faldet for stedet og ikke accepterer alternativer.

Det er også fint, for der er hele tiden nyt at se. For nogle dage siden var Solveig og jeg så svineheldige at se en lampret komme ind i Segeholmsåns udløb, hvor den vimsede rundt som skudt ud af en kanon i nogle få minutter, før den vendte tilbage til havet. Det var nyt for os begge, og et dyr jeg har ønsket mig at se, siden jeg sidste år tegnede alle Danmarks ferskvandsfisk.

I går var Vigulf og jeg så henne og kigge på informationsplancherne, som Vattenriket har sat op. Et af slagnumrene var myreløven. Den havde jeg nærmest glemt, men det er jo et fantastisk dyr, som jeg gerne vil vise børnene. Vi prøvede lidt halvhjertet - det bliver det automatisk, når nogle har bare tæer i den grå klit, så i dag gik jeg selv en tur for at spejde. Jeg fandt 17 myreløvefangstgruber ganske tæt på stranden ( og 21 brune sandspringere). I nogle af gruberne lå der rent faktisk rester af myrer, så jeg tænkte, at de var aktive. Derefter gik jeg ned til havet og hentede børnene.

Drømmescenariet var, at se myreløven i aktion, så først gik vi hen til det myrebo, som Vigulf fandt igår ("løvemyrer", som han kaldte dem), for at samle lidt lokkemad. Så gik vi ud i sandheden til myreløverne. Vi var onde nok til at slippe myrerne ned i fangstgruberne, men det fungerede ikke skidegodt. Eller jo, den ene af myrerne var det meste af et minut om at komme op, men selvom den flere gange rodede rundt helt nede i vulkanens epicentrum, kom intet angreb. Jeg begyndte at tvivle på, om fangstgruberne overhovedet var i brug.

Det kræver nok en David Attenbouroughsk tålmodighed, at få myreløvens jagt at se, og netop ikke, at man har tre børn på henholdsvis 4 1/2 og 10 år stående omkring myreløvegruben. Vi overgik til  "quick and dirty". Jeg sagde "èn, to, tre", og stak næverne ned i sandet - "læg det op i sommerfuglenettet!", sagde Solveig - og det virkede! Sandet blev siet fra. Der var den, myreløven!

Efter at have studeret den blev den sat ud på samme sted, og vips var den nede i sandet igen. Hvor gammel var du, da du så en myreløve første gang?, spurgte Ingeborg og Solveig. "Jeg var vel fem og fyrre", svarede jeg. -  "og vi er kun ti år - og vi har allerede set den!"