 |
| Vattenpiplärka, mulet. Akvarell och gouache, bomullspapper 29,7x21 cm |
Strax innan jul dröjde ett fåtal starar,
tofsvipor, krickor och bläsänder kvar. Några kallare dagar runt jul fick dessa till att dra. Då blev det väldigt
stilla. Tills dess att det blev kallt någon vecka in i januari verkade
Pulken vara i stort sett fågeltom. Vid ett tillfälle lyfte kärrhöken en piplärka. Några dagar satt pilgrimsfalken i ängen; någon steglits då och då samt ett 100-tal
björktraster. Det var de enda - inte ens en grön- eller gråsiska.
Sedan kom kylan ordentligt med is och snö, och då dök det
plötsligt upp fåglar som jag inte hade sett på länge. Somliga inte sedan i höstas. Först
starar, sedan rödvingetrast och rödhake och morgonen den 14. januari
bemärkte jag att björktrastarna födsökte längs "strandkanten" där det
fanns en strimma som inte var djupfryst. Då tänkte jag, att det var
chans till kanske att hitta något och gick in efter tuben. Det första
jag såg var en dubbeltrast, mitt första vinterfynd i Pulken - under
snart 14 år! Då gick jag ut för att leta upp något mera - och på isen gick
en vattenpiplärka! Under dagen stöttes dessutom tre enkelbeckasiner
och ca 15 obestämda piplärkor sågs lyfta och återigen landa inne i
sumpvegetationen. Jag försökte att gå dit in, men isen bar inte och
vattnet var något för djupt. Morgonen efter såg jag först två vattenpip,
sedan kom Greger och tilsammans räknade vi in fem stk. plus en del
ängspip. Han menade på, att det kunde vara så, att vattenpiplärkan faktiskt föredrar denna typen miljöer, träskmarker i inlandet, som det finns gott om i Vattenriket, men som dessutom oftast är svårskådade, varfor vi inte hittar fåglarna.
Det är inte nytt för
mig, att en sådan vädersituation är spännande. Man behöver bara tänka på alla sällsynta trastar som har upptäckts under sådana förhållanden. Det är tydligt, att kylan koncentrerade fåglar,
säkert från ett större område, i kärret i Pulken, så då en lärka den 15. januari födsökte tilsammans med vattenpiplärkorna var jag öppen för lite ut av varje. Inte nog med att snön fick den till att verka vara mycket ljus. I den stränga kylan lyftade den fjädrarna så att bröstet faktiskt verkade vara helljust sedd från sidan. Det dröjde länge, och hann bli spännande, innan den visade sitt bröst ordentligt, så att det gick se, att det var en sånglärka - något som vidare underströks när en stare gick nära intill, då blev även storleken tydlig.
Det var allt som allt väldigt interessant att få uppleva fåglar i snö under olika ljusförhållanden. Det är numera länge sedan jag har sett det. Sånglärkan var överraskande ljus, faktiskt något åt lappsparv-hållet. Vattenpiplärkorna kunde vara allt från påminnande om björktrastar, gående på isen i solsken (en skiss av detta fänomen kan ses i ett tidigare inlägg), ganska bleka, när de gick in på bar jord, och mörka och kontrastrika när det var mulet. Även roligt att ta sig tid till att lära känna vattenpiplärkan lite bättre, det gör jag bäst genom att rita och måla fågeln. Som man kanske kan gissa är vattenpiplärkan nedan kalkerat över den ovan. Jag är egentligen ganska tillfreds med den, men benställningen kunde bli bättre och fötterna trängde bli spensligare. Det är otroligt svårt att få den rätta balans i en fågel, eller den rätta rörelse. I fågeln ovan aner jag fortfarande alla koltraster som jag skissade i höstas.
Det är inte ofta att skådning på Pulken under januari har varit så rolig. Mest av allt tycker jag jättemycket om, när praksis stämmer med teori. Då kan man nästan gå på vattnet - vilket man faktiskt kunde. Skridskoåkare visade sig bli den största utmaning när man under de följande dagarna skulde leta vattenpiplärkorna upp.
 |
| Vattenpiplärka, sol. Akvarell och gouache, bomullspapper 29,7x21 cm |
 |
| Sånglärka, hårt solljus, snö och is. Akvarell i notbok, 270 g papper |
