HET MIDVINTER PÅ PULKEN

 

                                                                                                                                                                Vattenpiplärka, mulet. Akvarell och gouache, bomullspapper 29,7x21 cm

Strax innan jul dröjde ett fåtal starar, tofsvipor, krickor och bläsänder kvar. Några kallare dagar runt jul  fick dessa till att dra. Då blev det väldigt stilla. Tills dess att det blev kallt någon vecka in i januari verkade Pulken vara i stort sett fågeltom. Vid ett tillfälle lyfte kärrhöken en piplärka. Några dagar satt pilgrimsfalken i ängen; någon steglits då och då samt ett 100-tal björktraster. Det var de enda - inte ens en grön- eller gråsiska. 

 

Sedan kom kylan ordentligt med is och snö, och då dök det plötsligt upp fåglar som jag inte hade sett på länge. Somliga inte sedan i höstas. Först starar, sedan rödvingetrast och rödhake och morgonen den 14. januari bemärkte jag att björktrastarna födsökte längs "strandkanten" där det fanns en strimma som inte var djupfryst. Då tänkte jag, att det var chans till kanske att hitta något och gick in efter tuben. Det första jag såg var en dubbeltrast, mitt första vinterfynd i Pulken - under snart 14 år! Då gick jag ut för att leta upp något mera - och på isen gick en vattenpiplärka! Under dagen stöttes dessutom tre enkelbeckasiner och ca 15 obestämda piplärkor sågs lyfta och återigen landa inne i sumpvegetationen. Jag försökte att gå dit in, men isen bar inte och vattnet var något för djupt. Morgonen efter såg jag först två vattenpip, sedan kom Greger och tilsammans räknade vi in fem stk. plus en del ängspip. Han menade på, att det kunde vara så, att vattenpiplärkan faktiskt föredrar denna typen miljöer, träskmarker i inlandet, som det finns gott om i Vattenriket, men som dessutom oftast är svårskådade, varfor vi inte hittar fåglarna.

Det är inte nytt för mig, att en sådan vädersituation är spännande. Man behöver bara tänka på alla sällsynta trastar som har upptäckts under sådana förhållanden. Det är tydligt, att kylan koncentrerade fåglar, säkert från ett större område, i kärret i Pulken, så då en lärka den 15. januari födsökte tilsammans med vattenpiplärkorna var jag öppen för lite ut av varje. Inte nog med att snön fick den till att verka vara mycket ljus. I den stränga kylan lyftade den fjädrarna så att bröstet faktiskt verkade vara helljust sedd från sidan. Det dröjde länge, och hann bli spännande, innan den visade sitt bröst ordentligt, så att det gick se, att det var en sånglärka - något som vidare underströks när en stare gick nära intill, då blev även storleken tydlig.

 

Det var allt som allt väldigt interessant att få uppleva fåglar i snö under olika ljusförhållanden. Det är numera länge sedan jag har sett det. Sånglärkan var överraskande ljus, faktiskt något åt lappsparv-hållet. Vattenpiplärkorna kunde vara allt från påminnande om björktrastar, gående på isen i solsken (en skiss av detta fänomen kan ses i ett tidigare inlägg), ganska bleka, när de gick in på bar jord, och mörka och kontrastrika när det var mulet. Även roligt att ta sig tid till att lära känna vattenpiplärkan lite bättre, det gör jag bäst genom att rita och måla fågeln. Som man kanske kan gissa är vattenpiplärkan nedan kalkerat över den ovan. Jag är egentligen ganska tillfreds med den, men benställningen kunde bli bättre och fötterna trängde bli spensligare. Det är otroligt svårt att få den rätta balans i en fågel, eller den rätta rörelse. I fågeln ovan aner jag fortfarande alla koltraster som jag skissade i höstas.

 

Det är inte ofta att skådning på Pulken under januari har varit så rolig. Mest av allt tycker jag jättemycket om, när praksis stämmer med teori. Då kan man nästan gå på vattnet - vilket man faktiskt kunde. Skridskoåkare visade sig bli den största utmaning när man under de följande dagarna skulde leta vattenpiplärkorna upp. 

 

                                                                                                                                                                Vattenpiplärka, sol. Akvarell och gouache, bomullspapper 29,7x21 cm

                                                                                                                                                                 Sånglärka, hårt solljus, snö och is. Akvarell i notbok, 270 g papper

OF ICE AND GEESE

Pulken, 17-01-2021, oil on acid free cardboard 30 cm x 21 cm

Now you may wonder what this is? The day before yesterday, when I took yet another walk in Pulken, I noticed the numerous heaps of goose excrement scattered on the ice. Some deposited in little heaps, others cast into the ice as clouds of orange, green, or white, while the ice itself ranged from deep black over dirty ochraceous hues to the purest sky blue. I decided that this was something to paint, and today I made a go for it. 

In the meantime a slight drizzle of snow had fallen, and as a result of this a structure, that I had hitherto missed, had become obvious: Egg shaped dark outlines around a slight depression in the ice, which again stood out more white than the surrounding ice surface - simply because a little more snow had gathered there. 

Looking at them I noticed that all of these egg shapes had a pile of goose excrement at the more pointed end and suddenly I realized what this was: Each of these shapes marked the place where a goose had been sleeping on the night that the water froze! During the night the geese had first deposited their excrement in the water - thus the differently colored clouds cast into the ice - later, when the water had frozen, the excrement had landed on top of the ice as little heaps. All the while the body heat from the sleeping goose had held the water open, so that when it left its night quarters a little egg- or rather goose shaped water surface was left. Only then had this water frozen. The dark outline was a result of the ice being pushed just a little by the goose, producing a slight elevation around the depression, and on this elevation it was, for obvious reasons, harder for the snow to settle, which explains the dark outline.

Maybe you can guess what the goose that made the droppings, which I have painted, had been eating on the day before?

 

It turned out that I began painting in the very last moment. As I settled down and anticipated working, snow began falling and while painting my motif turned whiter and whiter. To me this is a new angle on observing the thousands of geese using Pulken as a night roost. It also illustrates a problem. As winters grow ever warmer more and more geese winter in southern Scandinavia. Especially greylag geese, which are now wintering far north of their former winter quarters, and barnacle geese. The latter used to be quite scarce - I managed to watch birds for several years before ever seeing one. Now they are abundant. Both species have experienced a tremendous growth in population. The droppings from all these geese are now threatening to destroy the ecosystems of the lakes in which they spend the winter nights. 

In Pulken, though, I do not think that this is a real problem so far. Here the bulk of the wintering geese are taiga bean geese, 2000-5000 I should say, and as far as I know this is the way it has been at least for decades. On a global basis the taiga bean goose is rather rare, and to them Skåne is the traditional wintering ground. They only migrate further to the south west on a larger scale if Skåne becomes totally ice bound. Some greylag geese are present here this winter, but still their numbers at Pulken hardly surpass 500. A couple hundred barnacle geese are also around while tundra bean geese are apparently scarce, as are white fronted- and pink-footed geese.

Geese on Pulken in the very first morning sun, still at their night roost. This one I painted before the water froze. Oil on cotton paper, 37 cm x 17,3 cm.

 

Me painting on the ice.

NYT PULKEN-KRYDS!

 

 

 

 

Her en hurtig efterskitse af dagens tomt- og Pulkenkryss.

 

 

Ja jeg troede jo, at jeg skulle male videre på mit maleri af engvegetationen i januar, men så sneede det hele dagen i går, og i dag er det skiføre. Jeg går jævnligt ud på terrassen og kigger ud over Pulken. Der kunne jo være noget, og i formiddags bemærkede jeg, at der var en flok sjaggere nede og pille i jorden ved Pulkens centrale kær. Størstedelen af vandfladerne er tilfrosne, men i kanten mellem den snedækkede eng og det tilfrosne kær er der en bræmme mudder, som ikke er helt frossen. Det var den sjaggerne var interesserede i. Jeg smuttede ind efter teleskopet.

Da jeg kom ud igen var sjaggerne væk. Der var stære, ca 50. Og jo, også en sjagger. Eller hvad, næ! Det var en misteldrossel, som nu hoppede rundt i mudderkanten. Det er mit første vinterfund i Pulken. Det er fjortende år jeg kigger på fugle her, så det var ikke en hverdagsobservation.

Frostvejr ændrer betingelserne for fuglene. En mængde fødekilder lukker ned og fuglene koncentreres omkring de steder, hvor føde endnu er tilgængelig. Det var helt tydeligt, at kæret i Pulken i dag var et sådant sted. Jeg gik derfor ud for at se, om der var mere at støve op. Fra p-pladsen kiggede jeg ud mod kæret, der lå en enlig sangsvane. Og så kom en piber spadserende hen over isen.

Jeg kunne se med det samme, at nu var den gal igen. Selvom afstanden var ganske stor, var det tydeligvis ingen engpiber. Bortset fra at overgumpen var rødbrun, og ikke grå, mindede den med sin næsten ustribede, rødbruntonede ryg og sin mere gråtonede isse lidt om en sjagger. Ingen gyldne toner i dragten. Bryst og bug nærmest samme snavset hvide farve som bryozokalk, men undergumpen skinnende hvid. Og så øjenbrynsstribe og et enormt næb med orangeagtig basis. Pulkens første bjergpiber, og dertil et meget sjældent indlandsfund (faktisk muligvis det første) i Kristianstads Kommune, hvor arten iøvrigt nu ikke længere er årligt forekommende. Det er min Pulken-art nr 196. Den forsvandt desværre for mig, mens jeg fotograferede den, men resten af dagen holdt jeg jævnligt øje med kæret.

Kl. 13:40 var den fremme igen – denne gang som matrikelart nr. 177! Jeg ringede til et par venner, og sammen gik vi en lang runde i Pulken, desværre uden at genfinde fuglen. Dog rastede 11 pibere inde i rørene – en blå kærhøg fik dem på vingerne, men desværre uden kald. Trampeturen gav til gengæld tre dobbeltbekkasiner. Og pænt var her- med snedække, som efterhånden heller ikke er helt almindeligt.

Her et par doku-fotos. Ærgreligt, at jeg rystede på hænderne, det øverste foto havde blevet udmærket MED hoved, men man kan da se hvad det forestiller:

 

 

 

 

PAINTING WHAT WE WALK UPON

 

Yet unfinished, still confused. 

Pulken 2021-01-12.

 Oil on masonite plate 40 x 30 cm.

 

 

 

This afternoon I have been painting on one of my favorite spots in Pulken. In the rather dry meadow (in the driest parts even Trifolium arvense and Sedum acre grow) separating the southern lake and the central, swampy part of Pulken there is a small depression. The wetter conditions and probably greater concentration of calcium in the ground allow for a slightly different vegetation here. Most noteworthy are Herminium monorchis, Epipactis palustris, and Pinguicula vulgaris which are all common. That is -. only on the north-facing slope of the depression! To me this outcome of a subtle alteration in circumstances is a thing of beauty. The surrounding meadow is very beautiful too. In early spring Draba verna is en bloom, then Cardamine pratensis and by mid may Saxifraga granulata colours the meadow a deep white (if such a colour exists). Then the meadow turns a pale yellow as Rhinanthus serotinus takes over.

I have painted on this particular spot a few times before: Late August, when the orchids leaves turn yellow and blackish and Cirsium acaule is in bloom, early July with flowering Pinguicula, late July with Herminium only flowering in the very top, and then also today, when the place looked far from spectacular. Cow dung and hoof prints. Everything grazed almost to a golf course. The range of colours sticking to greens and browns with the Plantago rosettas and Carex accounting for the more vivid end of the spectrum.

The challenge in zooming in on such a miniature landscape is that one suddenly finds one self in the world of insects. What in my “scale”, so to speak, appears as more or less level or sloping stretches of land turn out to be holes, canyons, hills and explosiond of grasses and Carex, when reducing the scale to H0. I find it deeply interesting to paint this land on which we tread, the basis of the ecosystem that support yellow wagtails, ruff and lapwings, flowers on parade through spring and summer. Grazing geese and dancing cranes. Moose and fox. I will never se an end to the depths of beauty that this land has to offer.

Today the sun was shining as I settled down to paint. Freezing blue ice covered the inundated parts of the meadows and the reed beds were shining in the palest hue possible. It was a bit hard to turn ones attention to the ground. As hours went the light shifted. In came clouds, and as evening approached snow began falling. By then my fingers were becoming rather stiff. Thousands of geese came in, anxious about me sitting there. They repeatedly took to the wing, then settled again, making it obvious that my presence was no longer wished for.

I went home through the falling snow, letting the geese settle for the night. My painting isn't finished yet. Tomorrow I will again dive into the confusing lack of clear landmarks. 

 

NEW FIELD-PAINTINGS FROM PULKEN

2021-01-01 Inside the alder dominated swamp forest growing in the river Helge Å's former riverbed. Until 1774 Helge Å ran here. By 1775 a new riverbed formed as a consequence of an almost too successful draining attempt. This forest is used by mammals as a north-south going highway. It is criss-crossed by trails made by wild boars. Moose often move through the forest, and in some periods they also use it as a daytime roost. Water colour on 270 g paper in note book.

 

 

2020-12-30 Golden Eagles on the power line crossing Everöds Ängaväg between Lyngby and Sjögård, 

Water colour on 270 g paper in note book.

 

 

2021-01-02 White-tailed Eagle and Crow in central Pulken. Painted from our back door. Water colour and gouache on 270 g paper in note book.

 

2020-12-29 The central part of Pulken. The water in the foregrund is part of the very small, but permanent lake. What looks like an island out in the lake is actually a mat of floating vegetation. The swampy area in central Pulken is being taken over by reeds, a development that I find rather boring. Possibly the spreading reedbed is a consequence of two successive rather wet summers and two very mild winters. Oil colour on acid-free cardboard